Jag tänkte: ’Hur gärna vill jag inte behandla dig som ett barn och ge dig ett underbart land, det härligaste arvet bland folken.’ Jag tänkte att du skulle kalla mig din Far och aldrig mer vända dig bort från mig.
Jag tänkte: »Vilken plats skall jag ej förläna dig bland barnen, och vilket ljuvligt land skall jag icke giva dig, den allra härligaste arvedel bland folken!» Och jag tänkte: »Då skolen I kalla mig fader och icke mer vika bort ifrån mig.»
Jag sade: "Vilken plats skall jag inte låta dig få bland barnen, och vilket ljuvligt land skall jag inte ge dig, den allra härligaste arvedel bland folken." Och jag sade: "Då skall ni kalla mig fader och inte mer vända er bort från mig."
Jag sade: Vilken plats ska jag inte låta dig få bland barnen, och vilket ljuvligt land ska jag inte ge dig, den allra härligaste arvedel bland folken. Och jag sade: Då ska ni kalla mig Far och inte vända er bort från mig mer.
Jag har tänkt på hur underbart det skulle bli för er att få vara här bland mina barn. Jag har planerat att ge er en plats i detta underbara land, det bästa i hela världen. Jag har sett fram emot att ni skulle kalla mig far och tänkt att ni aldrig mer skulle vända er bort från mig.